BLACKBIRDS, BLACKBIRDS

Vibrationer från ett hjärtslag.

”Jag såg dig för första gången i ett vimmel av folk, ditt hår var rufsigt och smutsblont. Du bar en grå tjocktröja och svarta byxor. Du såg så rädd ut, du var så vacker. Du väjde undan för alla, smet emellan ett medelålders par som gick och höll varandra i handen. Kvinnan var klädd i päls och hennes hår låg sådär perfekt som bara en anständig kvinnas hår kan ligga. När du snuddade vid henne, rynkade hon på pannan, hon betedde sig som om du var en sjukdom.
Runt omkring oss fanns människor, ljud, skratt, färger. Bland alla färger var det dig jag såg först. Du var så fin. Överallt stod försäljare som skrek, alla försökte få folk att köpa just deras varor. I luften hängde det en doft av kaffe och frukt. Varför du var där var något jag aldrig förstod, endast turister vistades på tisdags marknaden.
Du svängde in på en tvärgata, smet emellan ett par ungdomar som stod och rökte. Jag fastnade mellan fiskeståndet och en förbipasserande lastbil. Sedan var du borta.”

”Varför följde du efter just mig den dagen? Jag är inget speciellt, ingen kommer att skriva böcker om mig”.

Jag la min hand på ditt nakna bröst och jag lät mina fingrar vibrerar i takt med dina hjärtslag.

”Bara för att du var så vacker, något av det vackraste jag sett”.

Jag lät min hand dansa över ditt bröst, dina revben, din mage, jag stannade vid din navel. Du hade utåtnavel. Tyckte alltid att din navel var så fin. Kändes alltid som om man skulle kunna trycka in den och att den sedan skulle ploppa ut av sig själv. Men jag vågade aldrig prova.