morfar,

Jag kommer ihåg hur du brukade låta dem andra vuxna sitta vid bordet, under middagar,
Bara för att du ville springa runt med oss barn,
jag kommer ihåg när du skulle ta med mig och min bror ut på skattjakt, vi hittade inget,
utan gick vilse i skogen i åtta timmar, för du var ju sån, galen, snurrig,
tur att du hade smörgåsar med dig.

Mamma berättar fortfarande historierna,
Dina upptåg, hur mycket mormor, barnen fick stå ut,
hur många gånger dina upptåg gjort mamma alldeles röd av ilska,

Jag kommer ihåg den julen, då du precis blivit sjuk,
Du envisades med att vara tomte, fastän dina händer darrade när du räckte fram paketen,
Minns hur du envisades med att sjunga julsånger med mina kusiner, fastän din röst sprak i varje mening,
Jag var tretton, inget barn längre, men ingen man, jag kommer ihåg hur jag såg på dig och förstod.

Du kom på min födelsedag, fastän det var dagen efter du blivit utskriven från sjukhuset, du kom, din väska var fylld av tabletter, du hade åldrats. Blivit äldre, du var gammal, men du såg äldre ut.

Du var nu den som satt kvar vid bordet, du var nu det som du aldrig ville bli, gammal.
Vi kallade dig Peter Pan, men även Peter Pan måste växa upp.

Jag blev sexton och du gav mig din gamla LP-spelare, du gav mig din favoritskiva, jag lyssnade på den om och om igen.
Lärde mig hela texten. Ett år senare spelades låten på din begravning,

Jag minns hur mormor brukade säga ”Alf han kommer aldrig att växa upp, han beter sig som han gjorde för fyrtio år sen, det var då vi träffades”.
Men du växte upp, även du blev gammal, skrynklig, ditt hjärta svek dig.

Jag minns hur jag krossade LP-skivan mot golvet en natt. Den natt då min kusin blev arton, alla hjärtans dag, den natt då det var tre dagar kvar tills du och mormor firade femtio år.
Du slutade andas den natten då jag krossade LP-skivan, tre veckor senare hörde jag låten igen,
På din begravning.